Kaninen som så gärna ville somna

Kaninen som så gärna ville somna skriven av Carl-Johan Forssén Ehrlin må vara något av det tråkigast man kan läsa eller lyssna på i bokväg, men det är faktiskt exakt det som är meningen, hur otroligt det än må låta. Att det är total tristess som ligger till grund för denna toppsäljande bok är något av en gåta och för att förstå ”charmen” med det hela så måste man helt enkelt ta sig en stund att både lyssna igenom boken och läsa igenom den en gång. Du, liksom så många andra, kommer troligtvis inte att vara utan åsikt när du väl kommit i kontakt med Kaninen som så gärna ville somna, för den är något utöver det vanliga, det får man ändå ge den!

Boken gavs ut redan 2011, men även såhär 6 år efter utgivning så är den relativt relevant och diskuteras fortfarande av både småbarnsföräldrar, barnpsykologer och vissa av oss andra. Just i det här fallet så har jag (som inte har barn) testat boken och dess ”effekt” (eller uteblivande därav) på ett flertal olika sätt för att kunna säga om den är värd all uppmärksamhet. Det jag fokuserar på är dock upplevelsen man som vuxen får av just ljudboken, då detta är en bok som ska lyssnas på snarare än läsas.

Jag har testat boken genom att läsa den själv vid sänggående, jag har låtit min sambo läsa den för mig när jag ska sova, jag har lyssnat på de båda versionerna av ljudboken som finns där den ena har Lars ”Lisa” Andersson som uppläsare och den andra har Gabriella Mellergårdh som uppläsare. Jag har också både testat de båda versionerna av ljudboken samt läst den för min gudson som är 4 år. (Tips: du hittar ”alla” tjänster för ljudböcker.)

Vad ska jag säga? Här krävs det att man har en vana av, eller en stor öppenhet för, att ha det så tråkigt som möjligt och jag kan väl inte direkt säga att jag tillhör det kategorin människor. Min gudson tillhör definitivt inte denna kategori individer och han tittade mest konstigt på mig och undrade vad det var för ”konstig tant/farbror” som talade vid ljudboks-”experimentet” jag gjorde på honom. Det gick dock lite bättre när jag läste den, men han bad om att jag skulle läsa Vem ska trösta Knyttet efter cirka 5 minuter, så han var tveklöst inte vidare imponerad av denna nyhet på bokhyllan.

Troligtvis bad han om sin Mumin-favorit då han tycker om den och finner den intressant, för varför skulle väl en 4-åring skilja sig från en vuxen? Självfallet är det så att man föredrar en bok som är bra! Men, återigen är det viktigt att komma ihåg att detta är en bok som är skriven för att få barn (och vuxna) att somna. Den ska således inte vara det minsta intressant eller glädjande, den ska vara urtrist! Men, men, men! Jag kan inte sluta irritera mig på att man vill hypnotisera sina små barn med tristess när man kan ge dem en trevlig stund med böcker där det är vackert språk, där de lär sig nya ord i nya sammanhang och där karaktärerna inte vill sova, utan vill ge sig ut på upptäcktsfärd. Det är väl ändå det vi ska lära barnen? Livsglädje och äventyrslust? Självrespekt och självförtroende genom hjältar och hjältinnor vi ger dem i form av just karaktärer i böcker?

Hur som helst, tillbaka till ljudboksversionen av denna ”hypnos-bok”. Hur går uppläsarna av ljudboken tillväga för att vagga in oss lyssnare i en märklig och stundtals nästan olustig känsla? Jo, de betonar vissa ord, läser ytterst irriterande långsamt och sedan är det gäspningar mitt upp i alltsammans. Det är, som sagt, en ganska märklig upplevelse.

Jag gick in i det hela med ett öppet sinne, men efter att jag testat den på en mängd olika sätt känner jag att jag stänger dörren till den boken. Den lilla gudsonen håller med och tittar inte ens åt Kaninen som så gärna ville somna ens när jag och hans föräldrar lägger fram den så att den ser lite extra attraherande ut bland annat i hans rum. Kanske kommer han att ha nytta av den när han blir äldre? Eller så kan han ju i alla fall imponera på sina kompisar senare i livet att han minsann har förstaupplagan av vad som troligtvis är världens tråkigaste bok för barn.