Januari 2012

OPÅLITLIGA POLITIKER
Roslagsgubben Petterson hade bestämt sig för att se riksdagshuset. Han lastade cykeln i båten och for till stan. Vid skeppsbron steg han iland och cyklade mot riksdagshuset. Här klev han av cykeln och parkerade den mot väggen. En vaktmästare tyckte inte om detta och sa:
"Här får ni inte ställa cykeln!"
"Varför inte?" frågade Petterson.
"Här går ju regeringen in, Bildt, Reinfeldt och de andra."
"Det gör inget," sa Petterson, "jag har låst den."

December 2011

ÅLDERSROULETTE
En kvinna kommer in på ett casino för första gången.
Rouletten med det snurrande hjulet och den hoppande kulan har alltid fascinerat henne så hon bestämmer sig snabbt för att spela på den:
"-Jag har inte en aning om vilket nummer jag ska välja!"

En ung man med ett fördelaktigt yttre föreslår för henne att hon skall spela på samma nummer som sin ålder. Leende mot samma man satsar hon sina pengar på nummer 29. Hjulet snurrar och kulan rullar……och landar till slut på nummer 36. Kvinnans leende försvinner och hon svimmar!

November 2011

MAN VET ALDRIG
En from gammal man brukade varje dag gå genom byns plantering och in i kyrkan för att bedja. En soldat såg honom göra så varenda dag, och en morgon stoppade han mannen och frågade: ”Och vart har du tänkt ta vägen?”
”Det vet jag inte”, svarade den gamle mannen.
”Vad menar du med att du inte vet”, sa soldaten. ”varje dag ser jag dig lämna ditt hus, gå genom planteringen och in i kyrkan. Svara mig! Vart skall du gå?”
Åter svarade den gamle mannen: ” Jag vet inte.”
Då grep soldaten honom i nackskinnet, släpade iväg honom till fängelset och föste in honom i en cell. Precis när soldaten vred om nyckeln, tittade sig den gamle mannen om i cellen och sa: ”Där ser du! Man vet aldrig!”

Oktober 2011

… ATT TIGA ÄR GULD
En pratsam sköldpadda hörde en gång ett par jägare säga att de tänkte fånga sköldpaddor nästa dag. När jägarna gett sig iväg, bad sköldpaddan två tranor om hjälp att undkomma.
”Vackra vita fåglar”, sa han, ”om ni håller en lång käpp mellan er i era näbbar, så kan jag bita mig fast ordentligt i mitten av den. Och sedan kan ni flyga iväg och sätta mig i säkerhet”.
”Det var en bra idé”, sa tranorna, ”men för att det skall lyckas, så måste du hålla munnen stängd om käppen. Du får inte säga ett ord”.
Sköldpaddan höll med om detta, och så blev han bortförd av fåglarna. När fåglarna var högt uppe i luften med sköldpaddan hängande mellan sig, fick några människor nere på marken syn på dem och sa: ”Vilka kloka fåglar! De har listat ut hur man bär en sköldpadda med sig”.
Då ropade den pratsamma sköldpaddan stolt: ”Det var min idé”. Och så föll han virvlande ner mot marken.

September 2011

GÅVAN
Det var en stor krigare som inte kom tillbaka från jakten. Hans familj trodde att han var död, alla utom det yngsta barnet, som varje dag frågade:
”Var är pappa någonstans? Var är min pappa?”
Barnets äldre bröder, som var trollkarlar, gick då ut för att leta efter fadern. De fann hans sönderbrutna spjut och en hög ben. Den förste sonen satte samman benen till ett skelett, den andre satte kött på benen, och den tredje blåste liv i köttet.
Krigaren reste sig upp och gick in i byn, och där blev det stor fest för att fira hans återkomst. Han sa:
”Jag skall ge en gåva till den som har återfört mig till livet”
Alla hans söner ropade:
”Ge den till mig, för jag har gjort mest.”
Men krigaren sa:
”Jag skall ge gåvan till min yngste son, för det är detta barn som har räddat mitt liv. En man är inte riktigt död förrän han är bortglömd.”

Augusti 2011

GRANEN OCH BJÖRNBÄRSBUSKEN
Långt inne i den djupa skogen växte en gran och bredvid den en vresig, taggig björnbärsbuske. En dag sa granen storsint till den taggiga busken:
”Buske, om du fick en enda önskan i denna världen, skulle du då inte vilja bli en stor och högrest gran som jag?”
”Nej, vet du vad”, sa den vresiga busken, ”Precis som du så är jag stolt över den jag är. Dessutom vågar jag inte ta risken, för när skogshuggaren kommer för att hugga ner stora raka granar, då skulle du hellre vilja vara en björnbärsbuske.”

Juni 2011

VILDGÅSEN
Två jägare såg en vildgås flyga över deras huvuden. När den ene av jägarna la en pil på sin båge och siktade på gåsen, sa han, ”Det kommer att bli en utmärkt gryta av den här gåsen."
"Gryta!" sa den andre. "Det är bättre att steka den hel."
"Det ska bli en gryta!" sa den första och stoppade ner sin pil i kogret.
"Den är godare helstekt!" svarade den andre.
När de grälat en stund, sa den ene, "Låt oss fråga vår hövding om vilket som han tycker är det bästa sättet att tillaga den där gåsen," och det gick den andre med på. Hövdingen löste tvisten genom att föreslå att de när de hade fångat gåsen, skulle koka gryta av den ena halvan och steka den andra halvan. På det viset fick ju båda som de ville.
Nöjda gick de båda jägarna ut för att skjuta vildgåsen, men vid det laget var gåsen borta och i säkerhet för länge sen.

Maj 2011

EN BERÄTTELSE FRÅN JAPAN

Tio gamla män beslöt sig för att fira nyåret tillsammans med en stor kruka varmt vin. Eftersom ingen av dem hade råd att betala för hela kalaset, så kom de överens om att de var och en skulle medföra en kanna vin att hälla den stora krukan. "Mitt vin är alldeles för värdefullt för att dela med sig av! tänkte alla de gamla männen, när de gick till sin vinkällare. ” Jag tar med en kanna vatten i stället för vinet! Ingen får veta något, och det kommer inte att märkas. Det kommer fortfarande att smaka bra."

Och så samlades de tio gamlingarna med sina kannor och hällde allihop under ceremonier innehållet i den stora krukan. Och medan de tittade misstänksamt på varandra så värmde de och hällde upp vatten åt varandra.

April 2011

TÅGET STANNAR INTE I HÖKÖPINGE
När jag var barn gick det en järnväg genom byn där jag växte upp och vi hade en egen järnvägsstation. Järnvägen gick från Malmö via Vellinge till Falsterbo, och när jag var barn trafikerades den av riktiga tåg. Ni vet sådana där vagnarna drogs av ett ånglok och det fanns balkonger i ändorna på varje vagn, där man kunde stiga av och på.
En gång, jag var väl i tioårsåldern hade jag varit och hälsat på farbror Alvar i Malmö, och han följde mig till Södervärns station och såg till att jag kom på tåget ordentligt.
Tåget gick och han stod kvar på perrongen och vinkade. Så kom konduktören och jag plockade fram min lilla styva kartongbit till biljett. Han tittade på den och så sa han: - Det här tåget stannar inte i Hököpinge (det var nämligen där jag skulle av) Du får åka med till Vellinge i stället!
Vellinge låg ju en bra bit hemifrån, och jag började gråta. Jag hade lätt för att gråta när jag var liten. Tårarna gjorde tydligen intryck på konduktören och han lovade att gå och prata med lokföraren. Kanske kunde tåget stanna på Hököpinge station i alla fall.
Efter en stund kom konduktören tillbaka. Nej stanna fick man inte göra. Det var nämligen emot reglerna. Det var bara stinsen i Hököpinge som fick stoppa och sätta igång tåget och han var ledig. Men lokföraren lovade att sakta in farten så att det gick att hoppa av. Då var det viktigt, sa konduktören att jag inte stod still utan sprang längs tåget, för annars kunde jag falla och i värsta fall bli överkörd.
När tåget kom fram till Hököpinge, saktade det mycket riktigt in farten och jag stod på trappsteget beredd att hoppa. Och så hoppade jag och sprang längs tåget allt vad jag förmådde. Plötsligt kände jag hur någon grep tag i mig och lyfte upp mig på tågets bakersta balkong. Där stod Henry Murare. Han var arbetskamrat med min far och en riktig bjässe.
– Nu hade du tur påg, sa han. Hade inte jag hjälpt dig så hade du missat tåget.

Mars 2011

ETT TECKEN I SKYN?
Hösten hade kommit. Lönnens blad hade skiftat färg från grönt till gult och till rött. Nu hade alla bladen fallit av, de täckte marken, och skogsindianerna ville veta av sin hövding hur vintern skulle bli.
Nu var problemet att hövdingen var ny på sin post, och han hade inte en aning. Det kunde han naturligtvis inte tala om för sin stam, så han blundade, sträckte armarna mot skyn och förkunnade att det skulle bli en sträng vinter.
Alla stammens medlemmar rusade iväg ut i skogen och samlade ihop stockar och grova grenar som släpades men till lägret.
Men hövdingen plågades av sitt samvete, tänk om han hade lurat sitt folk. Alltså tog han mobiltelefonen och ringde till Amerikanska Vädertjänsten. Där fick han bekräftat att det skulle bli en sträng vinter, och stärkt i tron på sin egen förmåga kallade han samman stammen igen och sa att han fått ett nytt tecken – det kulle bli en mycket sträng vinter.
Alla stammens medlemmar rusade iväg ut i skogen och samlade ihop alla lite klenare grenar de kunde hitta, och släpade hem dem till lägerplatsen.
För att få bekräftelse att han gjort rätt, ringde hövdingen igen till Vädertjänsten efter några dagar, och visst, han hade klart för sig.
Nu var han tvungen att visa sin stam vilken stor hövding han var, så han kallade samman sitt folk igen och sa att det skulle bli den strängaste vintern i mannaminne.
Alla stammens medlemmar rusade iväg ut i skogen igen, och samlade upp alla småkvistar, kottar och barkbitar de kunde hitta, och släpade hem det till lägerplatsen.
Efter en vecka gjorde hövdingen, för säkerhets skull, ännu en kontroll hos vädertjänsten. Jo det skulle bli precis så som han hade informerat sin stam.
-Men, undrade hövdingen, hur kan ni va´ så säkra på detta?
-Jo, svarade meteorologen: Indianerna samlar ved som galningar!

Februari 2011

VEM DÄR?
Hemma hos fru Ström hade kökskranen droppat i flera månader innan hon bestämde sig för att göra något åt den.
Hor började ringa runt för att hitta en fackman som kunde göra jobbet, men ni vet ju hur det är med hantverkare, de har inte tid de närmaste månaderna. Men till sist fick hon napp, och till hennes stora förvåning kunde rörmokare Karlsson komma redan klockan tio nästa dag.
Hon klev upp tidigt, duschade och gjorde sig i ordning, klädde upp sig lite extra, inte för Karlssons skull utan för att hon hade tid hos frissan klockan ett.
Och så satte hon sig och väntade på rörmokaren. Klockan blev både tio och elva utan att Karlsson dök upp, klockan tolv började hon bli orolig och halv ett var hon tvungen att ge sig av till frissan.
Kvart i ett knackade Karlsson på hennes dörr. Inifrån hörde han att någon frågade:
-Vem är det?
-Det är rörmokaren, svarade Karlsson. Så hände ingenting mer och Karlsson knackade igen.
-Vem är det, hördes igen inifrån lägenheten.
-Det är rörmokaren, svarade Karlsson igen. Men inget mer hände. Karlsson tänkte att det kanske inte hördes in i lägenheten, så när han svarade för tredje gången tog han i så han blev röd i ansiktet. Men utan resultat.
Nu rann sinnet på Karlsson, han tog fram den största rörtången han hade i sin verktygslåda och slog med den på lägenhetsdörren tills det bara var kaffeved kvar. Upphetsningen blev dock för stor, Karlsson drabbades av en hjärtinfarkt, stupade framlänges in i hallen och blev liggande, stendöd.
När fru Ström kom hem strax efter två blev hon helt förskräckt vid åsynen av den sönderslagna dörren, och när hon fick se den döde mannen i hallen, slog hon händerna för ansiktet och skrek:
-Vem är det?
-Det är rörmokaren, sa papegojan.

Historierna raderas efter ett år!